Idag är det 6 dagar kvar till mens

Efter att ha bitit ihop i en evighet och spelat en överdrivet positiv tjej för att hålla humöret uppe så insåg jag att de bara gått 2 dagar sedan min pmds började. Fruktansvärt.

Dag 8

Jag började få sån ångest under kvällen. en klump i halsen som inte gick att svälja bort, hjärtklappning, hjärtat som rusar, fjärilar/sug i magen. Min personlighetsförändring började, jag som är en lugn och sansad personlighet började stressigt och hetsigt organisera och sortera i källaren för när ångest känslorna kommer gör jag allt för att hålla mig sysselsatt.  I bilen på väg in till jobbet bestämde jag mig för att den här gången ska ja inte låta pmds:en ta över mitt liv för mycket, jag brukar lyssna på musik i bilen och när jag har pmds brukar jag lyssna på musik som jag inte gör i normala fall, låtar som påminner mig om en tid då jag mådde mycket dåligt och som gör mig ledsen. Jag brukar oftast gråta hysteriskt varje dag i bilen när jag ska till jobbet under min pmds tid. Men den här dagen lyssnade jag bara på musik ifrån min vanliga spellista, positiva och glada låtar.

Dag 7

Den värsta ångestpaniken la sig under natten. Jag klistrar på mig en överdrivet positiv anda vilket fungerar bra, stubinen blir så otroooligt kort och jag tappar de å brusar upp ibland men överlag behåller jag ett lugn hela dagen. Jag kör in grannarna till stan och får extra energi av det. Få prata av mig och dra till med min ironiska dåliga humor som man behöver ha när man går med en på-låtsas-positivitet. Jag tänker den dagen att de här kanske kommer att gå vägen den här gången.

Dag 6

Jag känner att min positivitet smittar på mig själv och känner mig nästan lite lite lycklig. Jag känner t.o.m. lite lust att pussas å kramas med min man vilket inte annars förekommer under min pmds då jag inte vill att han tar i mig och jag vill inte ha någon närhet alls. Jag ser fram emot morgondagen och känner mig peppad. Det här klarar vi!!

FÖRBANNADE JÄVLA SKIT.......

Skrev nyss en lååång jävla text men när ja skulle publicera vart jag utloggad. Sånt här får mig så satans jävla arg. Jag orkar inte skriva om allt. Jävla pmds, just nu gråter jag hysteriskt tack vare detta. Av frustration över mitt förlorade inlägg. Allt gick så bra ända tills de hände massa saker på kvällen, vi upptäckte en sak hemma som gjorde mig så arg och ledsen, och maktlös. Kan kort säga utan att gå in för privat att jag har en mamma i min närhet som i mina ögon utsätter sina barn för barnmisshandel, och jag kan bara stå och se på, tro mig. Klart att sånt är jobbigt i vanliga fall oxå men de går liksom ett steg längre under pmds:en. Jag kan inte kontrollera mig själv, kroppen sväller över av så många förvirrade känslor och jag kan inte hejda de. Jag gråter, jag skakar av frustration, jag kan inte lugna ner mig och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag tänker saker som jag inte annars brukar tänka, ologiska tankar som jag inte kan hejda.

Jag vill inte ha de såhär, jag vill inte må såhär dåligt, jag vill inte känna att jag vill fly från mig själv och allt runtomkring, och framför allt så vill jag inte tappa kontrollen över mig själv. Räknar man ett snitt har jag pmds 112 dagar/år, de är 16 veckor/år, alltså de är över 3 1/2 MÅNAD per år.